Om boken
Här talar inte den siste metafysikern, men möjligen den siste upplysnings-anden
Mänskligt, alltförmänskligt (1878-80) betecknar Nietzsches definitiva "avfall" från Richard Wagner och från idealismens och den religiösa romantikens värld överhuvudtaget. Med aforismen som sitt suveräna uttrycksmedel och vapen etablerar han sig som alla tiders största moralkritiker och moralpsykolog. Samtidigt gör det otidsenliga antika idealet det naturligt för honom att än en gång hävda och formulera filosofin som levnadskonst. Han eftersträvar nu, föga wagnerskt, en "förmiddagens filosofi". Den som tar del av denna aforistiska stridsskrift - nu i Lars Bjurmans översättning för första gången på svenska - möts därför av så mycket mer än ett person- och filosofihistoriskt dokument. "Redan valet av aforismen som ny framställningsform innebär ett misstänkliggörande och ett förkastande av filosofin som system och begreppstänkande, som sluten tänkt värld. Den aforistiska tankestilen antyder existensen av en filosofi hitom metafysiken - såtillvida är Nietzsche i denna aforistiska trilogi, med dess kalejdoskopiska varseblivning och huvudsakligen icke-profetiska ton, en arvtagare och en förnyare av upplysningsandan. I dessa tankeöverflödande böcker talar inte den siste metafysikern men möjligen den siste upplysnings-anden, den siste av 'den psykologiska sentensens stora mästare'. Upplysningen - 1700-talets filosofiska strömning - är för Nietzsche ofullbordad, och i en anteckning från 1876 heter det: "Bilden av den fria anden har lämnats kvar ofullständig i det förra århundradet: man förnekade för litet och bevarade för övrigt sig själv." (Ur efterordet av Ulf I. Eriksson)
Så här skrev några recensenter om den svenska utgåvan av Mänskligt, alltförmänskligt:
"På ett magnifikt sätt förlöser Nietzsches aforismer världens rikedom. Hans blick fungerar som en murbräcka… Med Mänskligt, alltförmänskligt börjar den stora, riktigt väsentliga delen av det sena artonhundratalets kanske allra viktigaste författarskap."
Jan Arnald, Göteborgs-Posten
"En av Nietzsches allra viktigaste skrifter, den omfångsrika (med tillägg och appendix mer än 500 sidor) Mänskligt, alltförmänskligt - En bok för fria andar. Den boken brukar betecknas som Nietzsches definitiva brytning med Richard Wagner och med idealismen och den religiösa romantikens världsbild. Det är med denna bok Nietzsche så att säga blir Nietzsche… Det finns inga sakrosankta ståndpunkter, inga eviga sanningar - det enda som intresserar honom är att komma bortom gottköpsmoralismens försanthållanden och underkasta allt det individuella perspektivets prövning… Till skillnad från de flesta av hans samtida, är Nietzsches skrifter fortfarande läsvärda, och de förmår fortfarande irritera, provocera och väcka till eftertanke."
Kaj Svensson, Finanstidningen
"Över 1400 magiskt välskrivna aforismer… Nietzsches reflektioner är lysande intressanta på nästan alla områden."
Tomas Lappalainen, Aftonbladet
"Det hela är oöverskådligt, orefererbart, motsägelsefullt, ibland svårsmält eller rent av obehagligt, men aldrig likgiltigt. Hela texten igenom pulserar ett ohejdbart frihetspatos."
Anders Johansson, Sydsvenska Dagbladet
"Mänskligt, alltförmänskligt inleder en antiromantisk och 'tillnyktrande' fas i Nietzsches författarskap, där han låter sig inspireras både av Epikuros levnadskonst och av vetenskapens svala objektivitet… Fram växer också en ny stil: den sylvassa aforismen. Bokens uppgörelse med mänsklighetens villfarelser och hinsideslängtan (inte minst kristendomen) ger prov på en mästerlig formuleringskonst. Dess storhet tycker jag inte minst ligger i att dess kritiska moralpsykologiska ansats så sällan förfaller till bitterhet eller cynism: när skenet väl avslöjats kan det betraktas med en ny försonlig blick… Att boken inte tidigare översatts till svenska är smått oförståeligt."
Christian Nilsson, BTJ
|
