Brutus Östling skriver kort om:

Böcker av nödvändighet

& 25 år med Symposion

Häromveckan hade jag en bildvisning på Umeå universitet. Projektorerna fungerade inte som de skulle riktigt, bilderna fick inte ljus nog utan blev en grå smet. Men något annat lyste upp besöket desto mer. Entusiasmen och klokheten hos Henrik, stadens lilla bokhandlare.

För det är inte Umeås två stora boklådor utan han och hans lilla Din Bok som arrangerat inte mindre 200 (tvåhundra!) författarframträdanden på fyra-fem år. Och han får folk att komma till uppläsningarna och föredragen, jag tror det var kring 250 personer som kom, fastän det var mitt på dagen. Veckan innan hade Herman Lindqvist varit där, och veckan därpå skulle Mustafa Can komma.

När folk på stan frågade varför han gjorde så mycket utan att få betalt för det, svarade han: - För att det är kul.

Vi satt under lunchen i hans kök och pratade om allt möjligt. Det var då han berättade om en undersökning som handlade om rädsla, om vad människor är mest rädda för i olika länder, i olika kulturer.
-- Jaha, och det vi fruktar mest, det måste vara döden?
-- Nej, inte döden.
Undersökningen visade att det nästan alla svenskar fruktar mest, och ännu mer än döden, är något helt annat.
-- Det är att tala inför en publik.

Men det bästa av allt: italienare hade svarat på samma fråga om vad som är det mest skrämmande. Det de mest av allt fruktade var "att folk skulle sluta le mot varandra".

Jag tänker på hur vi härhemma nu vill att folk ska sluta lita på varandra. Vi har till och med på Stasi-vis inrättat särskilda telefonnummer till tjänstemän som ska ta emot våra angiverier. Vi ska inte le mot våra grannar, vi ska ange dom.

Jag tror italienarna har rätt.

Vilken tur att det trots allt finns så många entusiaster kvar, som Henrik! Som inser att livets mening inte har med plånboken att göra.

Jag tror att de flesta vanliga författare också drivs av en nödvändighet snarare än av pekuniära intressen. Det är väl så att vore det för hur mycket man får betalt, då skulle nog inte många av de böcker som ges ut överhuvbudtaget ha tryckts. Att någon som Orhan Pamuk får Nobelpriset tror jag inte ingår i kalkylen, det är så att säga en oförutsedd effekt.

Mindre förlag som Symposion genererar inte heller några vinster. Men vi har kunnat leva kvar i tjugofem år, hösten 1981 gav jag ut de första böckerna, Donald Broadys Den dolda läroplanen resp. Jan Thavenius Modersmål och fadersarv. Bokhandelsbranschen har de senaste två-tre åren blivit mycket kärvare för mindre förlag och för smalare litteratur, i statistiken läser media att branschen gått framåt, man rapporterar i tidningar att böcker säljer mer. Kruxet är: några få säljer mycket mycket mer medan den överväldigande majoriteten av böcker inte ens får en chans att komma ut på hyllorna i landets butiker.

För att vi ska kunna fortsätta med en kvalitetsutgivning är vi helt beroende av er, trogna läsare -- och bokköpare. Om du inte redan får våra utskick kan du här tanka hem en tjock katalog i vilken jag hoppas att de flesta ska hitta en hel del intressant läsning. Du kan också skicka ett mejl så skickar vi dig vår katalog ett par gånger om året.

God Jul och Gott Nytt År

önskar

Brutus Östling

PS. Jag fuskar ju numera även med ett annat yrke, fotografin, men det innebär inte att förläggeriet är mindre roligt. Det har nog på ett sätt blivit roligare -- när vi får in riktigt bra manus ger det mig i dag nästan ett ännu större lyckorus än tidigare. -- De flesta tidningsläsare vet ju att man måste ta det mesta man läser med en nypa salt. Efter alla intervjuer i höst kan jag bara instämma.

Ladda hem vår katalog