minns vakten som halvliggande halvsover
i stolen Och att jag, som vore det igår,
ännu kan känna skälvningen
inför det omätliga avståndet –
mellan tröskeln där jag står
och väggen där den hänger
Jag måste ha haft den i ögats vidvinkel
Det är därför jag känner den stråla
Med ett vitt, både kallt och brännande, ljus
"... ett oanat djup som man som läsare kan få lyckan att falla ner i ... Med Och du ser den har Kerro Holmberg redan etablerat sig som en av våra mest särpräglade och viktiga poeter."
