Om boken
Hur använde Margareta Garpe och Suzanne Osten teatern för att utforska samhällets genuspraktik och bidra till en feministisk ideologi och praktik? På vilket sätt samverkade deras kvinnopolitiska engagemang med de avantgardistiska och politiska teatertraditioner som influerade dem? Och hur reagerade kritikerkåren på deras kvinnopolitiska manifestationer från teaterscenen? Frågorna står i centrum i Birgitta Johanssons Befrielsen är nära. Här behandlar hon uppsättningarna Tjejsnack (1971), Kärleksföreställningen (1973) och Jösses flickor! Befrielsen är nära (1974).
Garpe och Osten betraktas som röster i ett kollektivt experimentellt rum, tillsammans med kvinnorna i kvinnorörelseorganisationen Grupp 8. De går också i dialog med feminister som Juliet Mitchell, Germaine Greer och Suzanne Brøgger. I ett angränsande rum finns 1970-talets gruppteaterrörelse samt teatermän som Dario Fo och Bertholt Brecht. Genom kvinnors autentiska erfarenheter och en trickspeglande mimesispraktik ifrågasatte Garpe och Osten den patriarkala berättelsen om ”Kvinnan” samt erbjöd alternativ. Kvinnans kropp och sexualitet stod i centrum. Genom att ta med sig kvinnorörelsen in på teatern gick de inte bara i bräschen för en ny feminism – de skapade också teaterhistoria.
Birgitta Johansson, född 1959, är litteratur- och teaterforskare, verksam på Litteraturvetenskapliga Institutionen vid Göteborgs universitet. Befrielsen är nära är hennes doktorsavhandling.
|
