Pressröster om "Yarden"

"Så här rakt på har han vad jag minns aldrig skrivit tidigare, och aldrig så poetiskt, så intensivt. Han söker tända ett ljus för godheten. Han återfinner sitt klasshat... Exakt de skäl som borde ge Yarden Augustpriset är samtidigt de skäl som gör den omöjlig som Augustpristagare. Det är ytterligare en av denna boks konstnärliga och politiska triumfer."

Carl Erland Andersson, Göteborgs-Posten

"Aldrig förr har läsaren kommit så nära Kristian Lundberg och det han har att berätta är varken vackert eller insmickrande... Yarden ger röst åt ett namnlöst kollektiv, en brokig samling människor med otacksamt slitgöra och låg lön som gemensam nämnare."

Peter Viktorsson, Norrköpings Tidningar

"... de mörka gestalterna där ute i snöslasket stannar kvar i läsarens minne."

Michel Ekman, Svenska Dagbladet

"På sin vackra, sorgsna och lyriska prosa skildrar Lundberg tillvarons skörhet: hur klassklättraren handlöst kan falla, för att med en smak av arvsynd återvända till den klass han en gång föddes in i. Där man ska vara. Där kroppen alltid värker. I undervegetationen, där det är enkelt och omöjligt att andas: 'Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.' ”

Hanna Hallgren, Aftonbladet

Om boken

”Allt det jag berättar om är sant”

”Det är möjligt att mitt högmod fick mig på fall”, börjar Kristian Lundberg sin mycket raka och uppriktiga berättelse om hur han, när han blivit av med sina brödfödesarbeten som skribent, åter tvingades söka sig till det kroppsarbete som hans yrkesbana hade inletts med. Litet över fyrtio år gammal, och utan formell utbildning, inget annat än det självupprättade ”universitet” hans egen bildningstörst har skapat. Fångad i en snara av växande skulder och inkassobrev söker Kristian arbete på de mest skiftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor, ett arbete där man ständigt riskerar att bli kickad från en dag till en annan. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som han höll på med i ungdomen en resa tillbaka till barndomen. Men berättelsen blir också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor.

Klass, klassresa – begrepp som här fylls med ett nytt och mycket konkret innehåll. I motsats till sin frånvarande far företar Kristian en omvänd klassresa, där åren med författandet plötsligt framstår som ett mellanspel. Han återvänder till den värld han en gång kom ifrån. Dock inte av nostalgiska skäl, utan för att det inte finns någon annan utväg.

Läsprov:

Ur Kristian Lundbergs Yarden:

En morgon, jag kan ha varit tolv år, väcker min mor oss alla genom att gå runt i lägenheten och skrika – hon säger att vi är avlyssnade, att vi måste flytta, att de är vår hemlighet på spåren. Jag förstår redan då att vi inom en vecka kommer att lämna vår lägenhet, att vi skall flytta igen. Att vi förmodligen inte har betalt hyran. Jag vet inte till vem jag skall vända mig. Det är sommar då; hettan är skarp. Jag är då inte längre en människa; is. En varelse av is. Is och vatten. Jag försöker förgäves somna om; tänker just ingenting. Försöker planera ihop en berättelse som kan fungera, kanske skall vi flytta närmare min far. Första dagen i den nya skolan skall vi skriva om vad vi har gjort på sommarlovet. Jag kan inte berätta. Jag har varit inomhus. Jag har suttit i lägenheten. Tre månader. Jag är vit som snö, smal som en ungbjörk. I min uppsats skriver jag: »Hela sommaren har jag varit ute med min far och seglat längs med de grekiska öarna.« Jag ritar en teckning också, med ett mångfärgat segel.”

”Samma dag som Dagens Nyheter hade en större recension av en av mina prosaböcker satt jag på arbetsförmedlingen och försökte tigga mig till en utbildning som busschaufför.

—Du förstår väl att vi inte kan kosta på dig en sådan utbildning.

—Varför inte?

—Du har ju ingen tidigare erfarenhet.

—Men hur skall jag få det då?

—Du kan bekosta ett eget körkort.

—Jag har inte råd.

—Inte vi heller.

Det som erbjöds mig: en kurs i att skriva CV. Den har jag glädje av nu, då jag skriver CV åt alla mina vänner nere i mellersta hamnen. Inte för att det spelar någon roll: de får ändå ingen väg ut. Dock, det jag lär mig under tiden: I är civilingenjör, K är ekonom med bank­erfarenhet, Z är sköterska. A arbetade som journalist i Kairo. Efter ett tag verkar det som om jag är den ende som inte har flera års högskolestudier bakom mig. Senare ser jag ett annat mönster: civilingenjörens son sitter inne för väpnat rån, ekonomens son arbetar på samma ställe som vi, Z:s dotter dog av en överdos.”