Om boken
”Vår egen tid har visat upp ett förfärande antal modeller för nya handklovar på poesin, samtidigt som fiktionen i tidigare okänd utsträckning kommit att institutionaliseras och plattas ut … Kreousas uppfordrande skugga förblir tydligen en provokation långt sedan Augustinus gjort avbön för sin ungdoms läsefrukter, långt sedan Vergilius gav den gestalt och långt sedan Troja lagts i aska.”
Under fjärde, femte och sjätte århundradena av vår tideräkning råkade den antika kulturen i kris. Hela den klassiska fiktionsvärlden utsattes för en korseld av teoretisk eller satirisk polemik från de fromma intellektuella.
Augustinus, Hieronymus och deras asketiska efterföljare gjorde upp räkningen med Musernas tillbedjare i den kristna realitetsprincipens namn. Men de kämpade också med sin egen dragning till diktens bildspråk, grundlagd under skolårens övningar i grammatik och retorik.
I Kreousas skugga tecknar Anders Cullhed det här dramatiska förloppet, som gjorde fiktionslitteraturen till en utrotningshotad konstart samtidigt som den trevade efter nya former och en ny poetik. Här framträder senantikens kritiska omprövning av inbillningens värld som ett avgörande ögonblick i det gamla gräl mellan filosofin och poesin, som hade tagit sin början i det arkaiska Grekland och som sträcker sig långt in i vår egen tid.
Anders Cullhed är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
Läsprov:
Jag inledde den här presentationen med att anföra Hamlets kommentar till den teatergrupp han kallat in för att få någon reda i intrigspelet på Kronborgs slott. Det är kanske ingen slump att gruppen, när den ska ge prov på sin förmåga att fånga publikens sinnen med ”ett hjärterörande tal” (2.2), a passionate speech, av Hamlet får i uppdrag att framföra en tablå från det brinnande Troja. Därifrån stammar nämligen en av den västerländska litteraturens urscener för såväl fiktionens som figurationens förtrollande kraft. Jag tänker på Aeneas’ uttåg ur den skövlade staden i slutet på den andra sången ur Vergilius’ Aeneiden. Den trojanske hjälten har just satt sin far, sin son och sina husgudar i säkerhet utanför stadsmurarna för att återvända in i raseriet på jakt efter Kreousa, sin hustru. Hans eget hem, visar det sig, ligger redan förött, och kung Priamos’ kastell är ockuperat av de grekiska inkräktarna. Det brinner överallt. Slutligen ger sig Aeneas ut på gatorna och ropar efter Kreousa i mörkret, men fåfängt, visar det sig (2.771–94):
Quaerenti et tectis urbis sine fine furenti
infelix simulacrum atque ipsius umbra Creusae
visa mihi ante oculos et nota maior imago.
Obstipui steteruntque comae et vox faucibus haesit.
Tum sic adfari et curas his demere dictis:
”Quid tantum insano iuvat indulgere dolori,
o dulcis coniunx? non haec sine numine divom
eveniunt; nec te comitem hinc portare Creusam
fas aut ille sinit superi regnator Olympi. […]”
Haec ubi dicta dedit, lacrimantem et multa volentem
dicere deseruit tenuisque recessit in auras.
Ter conatus ibi collo dare bracchia circum;
ter frustra comprensa manus effugit imago,
par levibus ventis volucrique simillima somno.
Medan jag ändlöst letar från hus till hus likt en galning
står för mitt öga med ens Kreousas sörjande vålnad,
skuggan av henne själv; gestalten verkar ha vuxit.
Håret reser sig på mig, jag stelnar av skräck och blir mållös
men med lugnande ord befriar hon mig från min oro:
”Ljuve make, vad gagnar det nu att du låter dig gripas
av så besinningslös sorg? Icke utan gudarnas vilja
sker dessa ting; ty ödet vill ej, och den höga Olympens
herre förbjuder att härifrån du tar med din Kreousa. […]”
Så blev hon tyst och övergav mig, som gråtande ville
tala till henne mer, försvann i den klarnande luften.
Tre gånger sökte jag linda kring hennes hals mina armar,
tre gånger vek ur min hand den skugga jag famnat förgäves,
såsom en flyktig vind, och lik den vingade drömmen.
Kreousa finns inte längre men framträder för sin sökande make som ett skugglikt simulacrum, en skenbild, som i hans ögon uttryckligen ter sig större än hennes gestalt var i livet. I det ögonblicket blir hon verkligare för honom än allt annat: det skövlade Troja, den brutna dynastin, det väntande uppdrag – att grunda Rom – hon låter förstå med sina ord. Kreousa har redan blivit fiktion eller rentav en figur, imago, med en ojämförlig integritet. Likafullt är hon som sådan dömd att upplösas och vika tillbaka i de tunna luftdragen.
Scenen, en av de starkaste i den antika litteraturen, skulle fånga läsarna under sekler. Ett av de talande bevisen för dess dragningskraft ger oss den vittbeläste kyrkofadern Hieronymus, Augustinus’ samtida (ca 347–420). Åtminstone två passager i hans omfångsrika författarskap bär syn för sägen. I ett brev från Betlehem, dit han flyttat 385 för att arbeta på sin bibelöversättning, berättar han om sin förskräckta reaktion inför nyheten om Roms fall under de visigotiska barbarerna två år tidigare (127.12). Här framträder tydligt helgonets känsla av hemhörighet i den latinska kultur han så ofta, i polemiska sammanhang, kunde skälla för uppblåst prunk. När han begrundar ”det fruktansvärda rykte som nått oss från Väst”, fastnar hans röst i halsen, och snyftningar gör honom oförmögen att diktera det brev han är i färd med att avfatta: ”Nu erövras Staden, som själv erövrat hela världen.” Detta var rykande nutidshistoria ännu år 412, men Hieronymus lever sig in i belägringens och ockupationens fasor med litteraturens hjälp. Först går hans tankar till den hebreiska tradition han kände så väl. Han anspelar på Jesajas klagan över staden Moabs undergång – ”I ödeläggelsens natt / lades Ar Moab i ruiner” (Jes. 15.1) – och på psalmistens sorg över Jerusalems förstörelse: ”Hedningar har trängt in i ditt land, o Gud, / de har skändat ditt heliga tempel / och lagt Jerusalem i grus.” (Ps. 79.1) Varpå han omedelbart, och utan namns nämnande, anknyter till Aeneas’ minnen från det rykande Troja ur Aeneidens andra sång: ”Denna förödelsens natt med alla dess blodbad, vem mäktar / återge den? Vem har tårar nog att begråta dess plågor? / Trojas urgamla stad brinner ned sen den härskat i sekler.” (2.361–63)
De bibliska och de episka texterna får sörja den fallna staden i en gemensam växelsång. Därmed klargör episteln i blixtbelysning en god del av orsakerna till att de tidiga kristna kulturradikalerna, trots alla markeringar mot myt och poesi, hade så svårt att lämna den ekokammare som Vergilius och de övriga klassikerna uppfört. De levde i en tid av våldsamma och brutala förändringar, från 3- till 500-talet i de västra delarna av vad som en gång var det romerska imperiet, där såväl rikets inre spänningar som trycket från germanfolken gång efter annan överskred smärtgränsen. Hieronymus och författaren till De civitate Dei, för att bara nämna två av aktörerna i denna bok, var med allt sitt kristna trosnit också romare, och frågan om fiktionen blev oupplösligt förknippad med frågan om deras kulturella identitet, vilka de egentligen var.
Det framgår kanske ännu tydligare när Hieronymus i sin kommentar till profeten Hesekiel i Gamla testamentet drar sig till minnes sina pojkår i Rom, då han på söndagarna ofta steg ned i katakomberna i sällskap med sina jämnåriga för att begrunda apostlarnas och martyrernas gravar. Stämningen i kryptornas kompakta mörker, med de döda uppradade längs väggarna, var skräckinjagande, ”och när vi omgavs av den becksvarta natten kom jag att tänka på den där raden hos Vergilius: ’Fasor överallt isar min själ; själva tystnaden skrämmer’” (12.468), et caeca nocte circumdatis illud Virgilianum proponitur: Horror ubique animos, simul ipsa silentia terrent. Det underjordiska dunklet fick pojken att dra sig till minnes den episke hjältens jakt efter sin döda hustru i det brinnande Troja. Kreousas vålnad – så skulle man kunna förlänga associationen – gjorde sig påmind också i katakombernas natt.
Hennes släktskap med drömmen ska vi återfinna i olika varianter genom den kommande framställningen. Det ter sig fullt naturligt att hela scenen skulle te sig paradigmatisk för den litterära fiktionen redan i Augustinus’ Bekännelser. Där värjer sig visserligen författaren, genomlyst av en sannare strålglans från annan ort, mot Kreousas bild. Men han kan inte förneka (ska vi se inom kort) dess oemotståndliga lockelse för den unge läsare han en gång var. Den läsaren, inbillar jag mig, reinkarneras gång efter annan i denna bok. Han eller hon vet att Hekabe är någonting annat än ”ingenting”, att det är bilden av Kreousa som visar vägen bort ur den brinnande staden.
|
