Om boken
Christer Hermansson är tillbaka! Efter succéer som Cilliman och Ich bin ein Bibliothekar! levererar han en ny bok som också den överträffar allt annat. I den nya romanen Pappa Luigi betraktade mina smala handleder fortsätter Hermansson att med sin oefterhärmliga stil muta in det område av den svenska litteraturen som måste betraktas som hans alldeles egna.
Den här gången står Corelli Lövhagen, författare och förste bibliotekarie, i centrum. Corelli har skrivit sina subjektiva sanningar om barndomen i Upplands Väsby och uppväxten tillsammans med pappa Luigi, mamma Bellona och de tre bröderna, som han helst hade varit utan om han haft möjligheten att välja, Bellini Junior, Milan och Igor.
Corelli växte upp som det vackraste barn som någonsin skådats – åtminstone i Upplands Väsby. Ganska omgående stod det klart – och allra tydligast för honom själv – att han skilde sig markant från resten av syskonskaran och att han var ämnad för något stort.
Nu sitter Corelli Lövhagen i Rom för att skriva en kärleksroman. Där träffar han den tjusiga italienskan Mariangela Palombara, som han genast blir förälskad i. Och i samtalen med henne målar Corellis upp den förskräckliga bilden av sin oförstående familj och sin unika uppväxt, som överträffade allt annat i mänskligt lidande.
Men egentligen börjar allt med en tennismatch i Södertälje.
"Gränsposteringen mellan humor och allvar obemannad"
"Jag har efter motstånd i början numera blivit hermanssonoman."
"Christer Hermansson som del av en trend? Nej, knappast. Är det något som utmärker hans prosa är det att den svårligen låter sig ringas in och kategoriseras. Att vistas i Christer Hermanssons värld är alltid lika uppfriskande. Gränsposteringen mellan humor och allvar är obemannad, och man kan aldrig vara säker på vilken sida man råkat förirra sig in på. Allt är igenkännbart, allt är underligt. Och mycket mycket trivsamt."
Eva Johansson, Svenska Dagbladet
Om Christer Hermanssons författarskap har kritikerna tidigare tyckt att:
"Christer Hermansson bevarar en droppe av ett oförnuft man nästan trodde uttorkat i den svenska litteraturen"
Horace Engdahl, Dagens Nyheter
"Om man kan tänka sig något sådant som en sekulariserad kristendom, så kan man tänka sig Christer Hermansson som en av dess främsta ikonmålare."
Jonas Thente, Dagens Nyheter
"Det hela är mycket tragiskt på Hermanssons humoristiska vis. Denna lätt absurdistiska blandning, framställd med en oförfärad uppriktighet, är författarens kännemärke och jag skulle tro att han har en mycket trogen skara läsare. Det är nämligen något beroendeframkallande över Hermanssons prosa."
Kristina Lundbladh, Göteborgs-Posten
Läsprov ur
Pappa Luigi betraktade mina smala handleder:
Den första mjällkammen
Mamma Bellonas pappa Arvid var min morfar.
Han bodde i ett litet hus i centrala Falun.
Arvid var änkeman sedan många år, hans fru hade oväntat blivit överkörd och ögonblickligen dödad av en långtradare när hon skulle passera en våldsamt trafikerad väg.
Detta tog Arvid förstås hårt och han sålde alla fordon han hade i sin ägo: en traktor, en bil och några cyklar.
Han isolerade sig alltmer och gick ut så sällan som han behövde.
Arvid var en enstöring.
När jag var tre år fick jag följa med mamma Bellona till morfar Arvid.
Jag hälsade så artigt och belevat som jag förmådde, och även om Arvid ofta var dyster till sinnes tittade han mig denna gång djupt in i ögonen.
Jag tyckte att hans pupiller förvandlades från mörksvarta till guldaktiga och glimrande.
Så minns jag det hela.
I alla fall gick han iväg till en byrå och drog ut en låda.
- Du ska få något av mig.
Han räckte mig en mörkbrun kladdig kam med en massa små vita korn på, som små snöflingor ungefär.
Senare förstod jag att det var mjäll.
Jag hade fått min första mjällkam.
Jag tänkte förstås att detta var något slags initiationsrit; att morfar Arvid ville uttrycka sitt förtroende genom överlämnandet av en, som jag uppfattade den, av honom begagnad och illa medfaren mjällkam.
Var det inte en vördande gest, ett bevis på vår släktskap?
Men, jag var endast tre år gammal, kanske jag missförstod hela situationen.
Ville morfar bara vara snäll?
Jag tittade på mamma Bellona.
Mamma Bellona tittade i sin tur på sin far.
Och hennes far, min morfar, tittade på mig.
Så gick det till när jag fick min första begagnade mjällkam av min morfar Arvid.
Jag glömmer det aldrig.
|
