|
»Få kan som han låta en narraktig och uppblåst person avslöja sig själv inpå benen bara genom sitt sätt att berätta en historia.«
Ulf Eriksson, Svenska Dagbladet
Om boken
En strålande morgon kliver don José Torres ut ur hotellet i Fez i Marocko, ditt han kommit från Lissabon i affärer. Till sitt förtret blir han genast antastad av en trashank som säger sig ha ett budskap från hans släktingar. Torres är förvirrad: han har inga släktingar i Marocko och har aldrig tidigare satt sin fot där. Men trashanken känner till varifrån han kommer och att han anlänt från Lissabon dagen innan. Torres är förbryllad och låter nyfikenheten ta överhanden; han bestämmer sig för att följa med och ta reda på vem den förmente släktingen Yusuf Torres kan vara. Han ser det mest som ett lustigt äventyr, men besöket leder till några mycket oväntade överraskningar.
Så börjar ”Lammskallen”, en av de fantastiska berättelserna i Francisco Ayalas Tillvarons ironier. För några år sedan fick Francisco Ayala ta emot Cervantespriset, det främsta i den spansktalande världen. Nu fyller han alltså hundra år, och han firar det genom att fortsätta skriva. Urvalsvolymen, som är sammanställd av författaren själv och hans hustru, den amerikanska litteraturvetaren Carolyn Richmond, är den första större presentationen av Ayalas författarskap på svenska.
En diabolisk ironiker, skrev Ulf Eriksson i sin recension av boken i Svenska Dagbladet. Fransisco Ayala är framför allt en samtidsberättare och essäist av rang, och hans bästa format är den långa novellen. Tillvarons ironier för oss till många platser och olika tider; genomgående i författarskapet finns ett starkt engagemang för demokratins värden och för den spanska republik som omvärlden svek. Men Ayala skriver inga politiska pamfletter. Hans blick är lika klarsynt och sträng när han ser på sig själv och sina meningsfränder.
I Ayalas texter är litteraturen och världen så nära förbundna med varandra att tingen inte riktigt existerar förrän de har blivit benämnda, skriver Magnus William-Olsson i sitt förord, där han skisserar författarens långa exil mellan Buenos Aires, Puerto Rico, Princeton och New York och viktiga vänskaper som Ortega y Gasset, Borges, Neruda och Mistral. För översättningen svarar Peter Landelius.
Läsprov
”En stjärnsmäll som kunde fälla en oxe: så var Roberts avslöjande. Hans ryktbara tal hade gjort oss bestörta. Snart började det grova skämtet att ge utslag hos var och en, som en hudåkomma; för även om somliga av oss drabbades värre än andra, vem skulle inte ha svårt att smälta den efterrätt som vi hade fått svälja till den middagen? Dagen därpå, när häpnaden hade gått över och spritångorna i hjärnan avdunstat, vaknade folk och hade svårt att tro vad de sett och hört; vi kände oss virriga och ville helst springa och gömma oss med svansen mellan benen. Morgontimmarna upptogs av kringgående rörelser, tvekan och trevanden, och först framåt kvällen började vi på allvar kommentera händelsen; och vilka märkliga saker fick man inte höra då!” Ur ”En berättelse om makaker”
|
