|
|||||||||
|
|||||||||
Om bokenAtt rädda ett barn måste väl vara en god gärning. Eller - kan det finnas moraliska system som säger tvärtom? I så fall, vad är egentligen moral? Moralen är ingen privatsak.
Utifrån sociologins klassiker och med hjälp av skönlitteratur, antropologiska fältstudier och den sanna historien om en god människa under Balkan-kriget undersöker Eva Kärfve själva grunden i den sociala ordningen. Det handlar om mönster som återfinns i nationer och religiösa gemenskaper likaväl som hos den lokala djurskyddsföreningen eller Hells Angels.
Först när man betraktar fundamentet i en rituell gemenskap blir den moraliska ordningen begriplig. Eva Kärfve visar att det moraliska spelet är en förutsättning för det sociala livet.
I villervallan av moraliska påbud som korsar och motsäger varandra finner hon det enda bud som aldrig får saknas i ett moraliskt system. Och därmed är det också möjligt att få en skymt av det brott som inget samhälle kan förlåta.
Eva Kärfve är docent i sociologi. Hon är känd för sina kritiska analyser av sociala fenomen i historien och samtiden, bland annat genom den storsäljande avhandlingen om den första häxförföljelsen i Europa, Den stora ondskan i Valais, och sin undersökning av den psykiatriska medikaliseringen i Hjärnspöken.
Pressröster"Det första som slår mig i Lundasociologen Eva Kärfves bok Det moraliska spelet är den nästan fullkomliga frånvaron av begreppet ondska. Kärfve undersöker gränsen mellan rätt och fel snarare än gränsen mellan gott och ont. Det är en meningsbärande och medveten distinktion / ... / Det är en lärd och svindlande exposé där texten gör nedslag hos Paulus, Montesquieu, Victor Hugo, Milgram (med sitt berömda lydnadsexperiment), Arendt och många fler giganter. Hon använder exempel ur antropologiska fälstudier / ... / . På vägen diskuterar hon moralpraxisens kugghjul som heder, barmhärtighet, löfte, skam och skuld. Här är hennes kritiska blick som skarpast: stycket som behandlar skuld och skam är en mästerlig och övertygande argumentation för att betrakta dessa två inte främst som känsloupplevelser utan som faktiska tillstånd och svar på objektiva situationer / ... / Eva Kärfves lite bistra, omutligt verklighetsförankrade vidhållande att man inte kan förstå människan utan att förstå de moraliska gemenskaper hon ingår i är omistlig när nu ondskan som begrepp är på modet och vår nyfikenhet på de monstruösa avvikarna synes omättlig." Cecilia Verdinelli, Göteborgs-Posten
|