Det här är berättelsen om tre tänkare vars inflytande på en hel generation ”poststrukturalistiska” filosofer, och därigenom stora delar av den samtida filosofin, inte går att överskatta. Men det är inte berättelsen om detta inflytande, utan snarare ett försök att berätta deras historier med deras egna ord, med deras egna röster.

Det är också berättelsen om hur dessa röster tycks börja tala i samma stund som andra röster tystnar. Och slutligen är det berättelsen om hur dessa tre röster talar med varandra, och bitvis talar med varandras röster, om någonting som inte går att tala om, för att skapa en gemenskap – den outsägliga sorgens gemenskap.

Mats-Ola Nilsson